En typisk kräfta

Vem hade trott att 2020 skulle börja så här? Ett virus som lamslår en hel värld. Som får länder att stänga igen, stoppa nästan all flygtrafik, tusentals människoliv att slockna och människor som kryper tillbaka in i sina bon. Om det ska komma något positivt ur detta så är det nog kanske att vi inser lite vad vi har? Att familjen mår bra är det viktigaste för oss. Att alla är på en trygg plats. Vi har det vi behöver. En till klänning eller ljusstake räddar oss liksom inte. Vi landar kanske lite mer i vad vi håller på med. Att lyckan ligger i att vara tillsammans och att vi har det bra rent praktiskt. Vi behöver inte åka och shoppa oss lyckliga, vi behöver inte åka till alla möjliga aktiviteter för att underhålla barnen. Det jag tycker att vi ( läs Sverige)  kanske borde tänka till på är att vi har så mycket produktion utomlands och att vi inte riktigt klarar oss själva? Många hantverkstekniker dör ut tillsammans med våra förfäder och maskiner ersätter männinskans hand. Sverige står handfallet när det saknas förnödenheter som tillverkas i fjärran länder. Många blev de som förlorade. För de människorna är vi skyldiga att kavla upp ärmarna lite och inte ta allt för givet. Bli lite mer självständiga, shoppa mindre och njuta mer av det som vi redan har. Umgås mer! Skippa skärmar och läsa mer. Många inser nog att det hade varit lite mer tryggt att lägga pengarna på sparkontot än att köpa de där sakerna som “behövdes”, för oroligheten angående arbetslöshet kom som ett brev på posten. Jag försöker inte att oroa mig alltför mycket. Allt som var innan är för sent. Allt man skulle ha gjort. Jag kunde inte göra något. Men! Det kommer en ny tid nu. Vi har en chans att starta om. 

 

Hemmet är min trygga punkt. Jag är en typisk kräfta. Jag har inga som helst problem med att vara ensam bara jag får pyssla med mitt. Precis som vissa människor får energi av att träffa andra människor så får jag energi av att vara ensam och vila. Att pyssla med mitt.