Jagär så trött på död.

Jag är så trött på död. Jag har förlorat så många. Nu på morgonen somnade min farbror in i cancer. För en månad sen fick han beskedet om att han hade cancer som spridit sig från lungorna till hjärnan, ryggen och njurarna. Min farbror som jobbade med asfalt på sjuttiotalet och som asfalterat just min gata jag bor på just nu trots att vi bor 7 timmar ifrån varandra. Konstigt va? Pappa har suttit bredvid honom nästan varje dag sen dess och var med honom i morse.

I somras förlorade jag min mormor i hjärtsvikt. Min fina mormor, så full av kärlek. I maj förra året förlorade jag hastigt en av mina bästa vänner, 36 år gammal i hjärnblödning.

Och innan dess, så många andra. Morfar, med det största hjärta någonsin har haft. Han och mormor var verkligen själsfränder. Alltid så fina mot varandra. De hade ett så otroligt starkt band. Jag hoppas verkligen så mycket på ett liv efter detta så de fick se varandra igen. Jag vet att mormor längtade. Och på något sätt bara väntade tills de skulle få ses igen. Morfar, alltid så glad.

Och så har vi såklart farmor och farfar, mina två fastrar..  Och Pyret. Som jag kanske berättar om någon gång.

Allt detta gör mig så känslig och jag vill ty mig till de jag har runt mig, jag börjar analysera vad som är meningen med livet, jag vill vara nära mamma och pappa som bor 7 timmar härifrån, jag funderar på om jag verkligen jobbar med det jag verkligen vill, jobbar jag för mycket? Vad är det jag går och väntar på? Varför är världen som den är? Varför har människan inte lärt sig något av 2 världskrig? Varför kan vi inte bara jobba tillsammans med att bo på jorden så länge vi kan och ge varandra så mycket kärlek vi kan?