Vilket skitår. Ja det är ju inte slut än men ändå. Allt var bra till slutet på januari då jag fick veta att min pappa hade cancer i fjärde stadiet och lungcancer som spridit sig. Där och då så började tankarna i huvudet om mitt eget liv också. Gör jag vad jag vill? Varför i helvete stressar jag så mycket? Mycket som ska hinnas med på mitt arbete och mycket som ska hinnas med hemma. Vilar jag som jag behöver så blir jag stressad över allt stök, städar jag så mycket som behövs så blir det ännu mindre tid över till familjen, vila och ledig tid att njuta av mina intressen. Tankar spinner i huvudet om vad jag skulle jobba med om jag inte jobbar med det jag gjort i 14 år. Kan jag ens något annat? Hur skulle det kännas att jobba lite mindre med lägre inkomst? Ska jag plugga?
I ens två månader efter pappas besked om hans sjukdom så finns han inte mer. Så fruktansvärt och obeskrivligt att ens föreställa sig och 1000 gånger värre att uppleva. Saknaden är extrem och oron för att mamma ska känna sig ensam är lika jobbig. Under tiden jag är hos mamma läser jag ett mail om att det varslas inom företaget jag arbetar på. Att förlora ett jobb är inte alls i närheten av att förlora min pappa, men ingen drömkombination. Det blir som det blir. Då kanske jag kan ta mig chansen att jobba med inredning på något vis. Ja om någon vecka får jag veta och om någon vecka ska jag begrava min pappa.
2019 alltså. Jag hoppas att du inte har något mer negativt att komma med.
No Comments