- Du bör ha en snygg bloggdesign.
- Du bör ha snygga bilder, gärna redigerade.
- Du bör ha lagom med text och gärna intressant sådan.
- Du bör ha ett namn och adress som är lätt att komma i håg
- Du bör känna folk i branschen som kan hjälpa dig
- Du bör ligga på en portal eller ha lite tur att de stora bloggarna snackar om dig
- Syns ute på bloggarna, kommentera och diskutera.
För att lyckas med en blogg 2016 krävs faktiskt inte bara hårt jobb. Du ska ha tur också. För att ge ett exempel så kan jag ta min egen blogg. Jag får ofta höra att jag tar väldigt fina bilder och att jag har snygg bloggdesign. Jag brukar fråga mig runt efter feedback på min blogg för att kunna utveckla den. Det jag får höra är att jag behöver vara lite mer personlig. Så nu är jag det. Nu öppnar jag mitt hjärta med risk för att bli ratad för all evighets evighet.
Jag älskar min blogg. Jag älskar layouten. Jag tycker otroligt mycket om mina egna redigerade bilder som är långt ifrån perfekta. Jag gillar min mix i bloggen med inredning, mode, trädgård och loppis. Och som alla ( eller ja de flesta) andra bloggare så tänker jag att det hade vart kul att tjäna lite pengar på min blogg. Att leva på den ger jag inte ens mig på att tänka men kanske någon tusenlapp i månaden eftersom jag ändå lägger ganska mycket tid på den. Då tänkte jag taktiskt, eftersom läsarna inte har jättelätt att hitta till mig så kanske bloggportal är något för mig? Ja, jag mailar de jag gillar mest och som jag kan tänka mig att flytta till. Vilken bra idé! De har ju säkert bara inte sett min blogg och tycker nog att den är fin. Resultatet. Tyvärr du har för få följare. Och standardsvar, vi har redan ett par nya bloggare på väg in. Och en portal svarade mig inte alls. Jag tänker att om jag hamnar på en portal så kommer läsarna automatiskt?
Synas ute på bloggarna och kommentera. Ärligt talat? Jag har försökt. Sällan så får man ett svar. Och de flesta läsarna går inte in och läser vad som skrivits i en bloggarens kommentarsfält om de inte själva ska kommentera. Vilket ytterst få gör sen Instagram föddes och smartphone kom till. Du kan också lyckas om du hamnar i rätt umgängeskrets, typ de som är stora och gärna tipsar, dock mest om varandra.
Jag tror. Att startade du inte din blogg och fick många följare typ 2009, har bloggat på en portal eller typ på Elle.se så är det lika stor chans att lyckas som att stå på en idolscen på TV. Jag önskar att någon trodde på min blogg som jag själv gör. Jag bloggar för att ge inspiration och för att jag tycker det är så otroligt roligt. Det är det viktigaste. Och jag är en otroligt fantastisk människa som kommer överens med i stort sett alla jag träffar, jag kämpar på som arbetsmyra och jag kämpar trots att jag kanske borde lagt mig ner för längesen. Jag tycker att vi måste värna om de mindre bloggarna som inte har samma draghjälp som de stora. Ge varandra lite länkkärlek i bloggen. Sluta vara så kräsna och tänka att man måste blogga om rätt pryl, om rätt hem, rätt person… vara lite mer sig själv. Våga lägg ut bild på ett stökigt hem, ett tavla från loppis som förmodligen de flesta tycker är jätteful. De flesta kommer bara tycka mer om dig. För att du är du.
Jag är så in i vassen trött på folk som inte svarar på mail, folk som lovar det ena och det andra. Men jag förstår, det är så otroligt mycket just nu. Men om man har en så pass stor blogg att man tjänar pengar på den, borde man då inte kunna avsätta tid till läsarvård? Det intressanta i det hela är att bloggläsarna är de som ger bloggen ( de som tjänar på den) pengarna. Utan besökarna, noll kr. De som är riktigt proffsiga förstår det viktiga i att vårda sina läsare, att ha en konversation med dem och att svara på frågor.
Jag klarar mig nog ändå. Jag har de läsare jag har. Och jag uppskattar varenda en. Och jag önskar att jag visste vilka ni var så jag kunde ge er lite tacksamhet.
Kram Terese
40 Comments
Pernilla / Ekoenkelt
6 september, 2016 at 22:27Jättebra inlägg! Jag håller helt med om att det å ena sidan alltid är svårt att nå ut, och även om jag själv aldrig varit intresserad av att ligga på en portal förstår jag att det måste vara ett jäkla sjå att försöka få in en fot så. Å andra sidan är det ju aldrig någon utomstående som kommer förstå hur mycket tid vi lägger ner på våra bloggar – så ibland får man vara nöjd med de fina läsare man har och bara jobba vidare. Men länkkärlek – så jäkla sjukt viktigt och något som känns så fruktansvärt bortglömt i dagsläget. Det behöver vi alla bli väldigt mycket bättre på!
Odds & Ends
6 september, 2016 at 22:31Ja det är ju precis som i verkliga livet. Att komma i håg att berömma sina kollegor och sina nära och kära. Beröm kan man aldrig få för mycket av.
Emschen
6 september, 2016 at 22:39Underbart inlägg!
Jag känner igen mig i mkt!
Jag har dock nu i dagarna bestämt mig för att bloggen är mitt lilla hjärterum. Där finns inga måsten, där finns inget krav på prestation, där ska bara finnas jag och inte vara tillrättalagd.
Jag må vara liten och jag må tjäna peanuts på bloggen men den ska följa mig och jag ska kunna stå för den. Det är viktigare för mig än att bli stor!
Kram
Elin från Åmålsfamiljen
6 september, 2016 at 22:43Jamen precis, jag har haft hela den där tankevepan nu i ett par dagar. Stolt över det vi gör på bloggen, frustrerad över att så få tar del av det… Kram
Charlie CS- Kulturtant som älskar att cramas
6 september, 2016 at 23:17Här har du en som aldrig varit på din blogg…vad jag vet! Jag har inga råd och inget bra att tillföra mer än heja! Du har säkert massor fler än vad jag hade/har på min ena blogg. Jag har försökt att vara generös med länkar och länkkärlek till företag som bloggar. Men det har inte heller varit något framgångsrecept!
Nu får jag väl kolla in lite mer vad du hittar på, på din blogg. Har som sagt ingen aning, såg bara i facebookgruppen.
Ha det fint!
Paulina Gunnardo
6 september, 2016 at 23:23Här är jag, en av dina läsare, och jag tycker om din blogg. Är inte inne varje dag, men du finns i min läs-lista så jag dyker in här då och då och får inspiration av alla dina fina bilder och det du skriver.
Jättebra och fint inlägg. Ja, det är inte lätt när man är en av så sjukt många bloggar. Funderade senast idag på det där.
Vi får klura vidare. Jag ska skriva av mig någon dag jag med.. 😉
Cecilia
7 september, 2016 at 05:38Så klockrent skrivet. Det är verkligen en kamp varje dag, och jag velar själv fram och tillbaka dagligen på om jag ska fortsätta, om det verkligen är värt all tid och allt slit, men en vacker dag vänder det – hoppas jag
Maria Björkman
7 september, 2016 at 06:02Ja du Terese, vi är jättemånga som är pyttesmå. Jag har lite samma funderingar som du, men då också med en åldersdimension.. Jag tillhör inte de yngre bloggarna, utan började blogga som 47-åring och nu är jag 54. Jag har en helt annan läsekrets än kanske du och de flesta andra, och har ur den aspekten svårare att bli större och bredare. Jag vet inte! Men håller fullständigt med dig när det gäller läsarvård, det är viktigt att få respons på sina kommentarer!
Finurliga fröken
7 september, 2016 at 06:28Mycket bra inlägg. Jag har precis samma tankar som dig. Hur mycket tid jag lägger ner och hur liten min blogg egentligen är. Men jag gör de för min egen skull. För att jag tycker att de är så kul. Och för dom läsarna jag har. Dom är inte många men dom finns där. Och lämnar fina kommentarer. Men du har nog rätt, vi skulle satsat på en stor blogg för flera år sedan. De känns försent nu. Kram
Malin
7 september, 2016 at 08:31Hej! Har nyligen hittat till din blogg (via JuliaK) och vill bara säga att jag tycker om den! Kollar den varje dag
Tina
7 september, 2016 at 16:07Therese,
Som jag känner igen mig och som jag känner för och med dig och så många andra. Du är som jag ser det så oerhört mitt i prick i det du skriver och jag känner hur det blänker till i mitt öga och ett leende sveper förbi. Inte för att något av det du skriver är det allra minsta kul, utan för att jag har tänkt precis samma tankar. Precis samma.
Att man liksom har missat tåget. Minglar i fel sammanhang och saknar vassa armbågar och kaxig approach…
Jag minns när jag själv började blogga och antalet kommentarer lätt var uppe i 20 per inlägg minst. Faktiskt. Trots att det var färre då än nu som besökte mig. Jag kommenterade gärna och ofta på andras bloggar och tyckte om dialogerna och den gemenskap som uppstod. Men nu. Ofta ingen respons alls och det känns som om jag pratar lite för mig själv.
De flesta läser min blogg i en mobil enhet numer och jag gör själv det samma. Liksom du har jag upplevt brist på respons när jag kommenterar, men när jag tänker efter så är det främst när jag kommenterar hos de lite större bloggarna. De som inte ligger på portaler och/eller är giganter inom sitt område (jag läser främst inredningsrelaterade bloggar) tycks mer måna om sina läsare.
Nu tror jag mig samtidigt förstå att de har en annan ingång till sitt bloggande, de bloggar som proffs och måste så klart få hitta sin balans i hur mycket tid de lägger ner på bloggen. All respekt och inget “alla-över-en-kam” det finns lysande undantag och alla gör nog så gott de kan. Vill jag tro.
Jag är själv liten och definitivt en av dem som vill föra dialog, peppa, diskutera och känna gemenskap och som blir tacksam och lite lycklig när någon skriver hos mig. Jag vill själv från och med nu bli bättre på att kommentera och det är hos dig och sådana som mig och min blogg-granne Weronica (living by W)som jag tror på fortsatt sammanhållning och vänlig gemenskap.
Men stor. Jag vet inte om det är för mig. Inte om det innebär att jag växer ifrån mina läsare, men gärna om det innebär en slant på kontot OCH samhörighet med mina läsare 😉
Stort tack för ett riktigt bra inlägg!
Kram Tina
Odds & Ends
7 september, 2016 at 16:59Tack Malin! Vad roligt att höra!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:01Regel nummer 1! Ha kul och blogga för att du själv tycker det ger dig något. Så sant!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:02Där har du ju något mer unikt! Tänk hur många i ålder 20-40 som tävlar om samma läsare? En mindre skara läsare kanske men också färre att slåss med!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:04Ja lite så är det. Jag har också funderat på att sluta. Dock så övervinner alltid mitt sug att blogga! Jag älskar att fota och att bara lägga in dem i datorn blir ju rätt så trist. Vi fortsätter kämpa tycker jag!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:06Ja, jag tror ALLA bloggare har någon slags bloggångest. Är det inte att läsare är få så är det att man blir stressad av att tappa följare om man inte vart så aktiv, bloggtorka och annat. Tack Paulina för att du tittar in!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:07Du är så välkommen hit! Ska kika in till dig ikväll. =)
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:07Eller hur! Tänk va de missar!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:08Ja herregud ja. Det viktigaste är definitivt att den är JAG, annars får det vara!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 17:10Jag tittade in på din blogg! Så fin och intressant, ska läsa mer när jag får lite tid över.
Hanna
7 september, 2016 at 18:05Men vilket bra inlägg!! Känner igen mig i så mycket av det du skriver! Jag har bloggat i sisådär fem år och har väl en och annan läsare men väntar fortfarande på att det ska “rassla till” och bli fler. Samtidigt trivs jag ganska så bra med min lilla blogg, gör det för att jag tycker det är kul och ser läsarna mest som en bonus. Men så funderar jag ju även ofta på om det verkligen är värt all tid som läggs ner, inte minst eftersom jag inte tjänar något på bloggen. Hur som helst – Tack för ett väldigt bra inlägg, det väckte många funderingar hos mig! 🙂
PS. Hittade hit via Tina som har kommenterat här ovan och kommer garanterat kika in här snart igen!
Odds & Ends
7 september, 2016 at 18:11Hej Tina!
Du är ju lika klok som jag, det hör ju jag det. Ja jag minns också tiden då kommentarerna var mer som ett forum och gemenskapen var lika viktig som själva bloggandet. Det är nya tider nu. Och jag är inte fokuserad på att bli en av de största, bara lite lagom så. Jag vill jobba på vanligt vis men ha bloggen som ett komplement. Jag behöver inte ens tjäna mer pengar på den, kommentarer skulle vara betalning nog. Vi får ta tillvara på den gemenskapen som finns. Jag tror att jag ska addera lite på min bloglovin så att jag kommer ihåg alla mina dear ones.
Kram Terese
Odds & Ends
7 september, 2016 at 18:13Hej Hanna! Ja så klart att det är roligare med lite kommentarer! Tycker att vi ska värna om varandra.
Helena Enqvist
7 september, 2016 at 18:19Jag hittade hit via ditt inlägg på Better bloggers och vilket jättebra inlägg! Jag känner igen mig en del. Har ingen stor blogg och bloggar i en ganska smal nisch, cykelsverige är inte jättestort så att säga. Jag har bloggat länge, 10 år och bloggen har växt under senare år, kanske för att jag inte spretar så mycket nu som då.
I bland undrar jag om det verkligen är värt att blogga så ofta, lägga ned så mycket tid. Men å andra sidan har jag mina läsare, de som återkommer dag efter dag och uppskattar det jag skriver. De vårdar jag ömt, noga med att svara på kommentarer för att det är så roligt att få en dialog, veta vilka som läser. Jag försöker att sprida länkkärlek och inte alltid till “stora” bloggar utan de små som mig.
Trots att jag i bland tvivlar på det jag gör så blir mitt bloggande inget måste, ingen jakt på samarbeten eller tanke på att leva på bloggen. Den är min ventil, min hobby på sidan av ett heltidsjobb och en familj. Jag vill kunna stå för allt jag skriver och inte tappa fotfästet i ett jagande efter fler läsare.
Odds & Ends
7 september, 2016 at 18:53Ja du har helt rätt! Bloggandet ska ju först och främst vara roligt. Men responsen är ju lite extra näring.
Sandra Nicole
7 september, 2016 at 22:39Håller med dig, lyssnade på Better Bloggerspodden där Margaux är med och förklarar hur hon blev stor med typ “ja men jag såg det mina kompisar gjorde och tänkte att det är väl inte så svårt så jag startade en”. Lite raljerande nu kanske men man ba: GAH! Nej, det är inte så svårt om man sitter inne med ett kontaktnät som hon gjorde, med alla stora bloggare i Stockholm. Kämpar också på, och en efter en faller de små polletterna ned – läste för några dar sen ett inlägg på Sandra Beijers blogg om hennes favoritbloggar t ex – hon tycker bloggar utan bilder på personen som bloggar är aptråkiga. Och jag tror att det är sant, speciellt för nya läsare. Jag hittade (vid en snabb skrollning) inte så mycket bilder på dig och när jag går in på About-sidan får jag bara upp andra halvan (från accessoarer) av någon konstig anledning. Kanske något att tänka på? 🙂 Jag vet inte, svårt som attan är det iallafall 🙂
Anders
8 september, 2016 at 01:02Känner igen mig i mycket av det du skriver men försöker tänka positivt: Även om jag är liten så har jag historiskt sett fördubblat antalet läsare varje år – om jag fortsätter som nu har jag världens största blogg om tio år. Då känns det bättre 🙂
Maria Björkman
8 september, 2016 at 06:30Det har du baske mig rätt i! Tack för den peppen!! Har nu lagt till dig i min läslista för att komma ihåg att följa sig, ska bli kul. Keep up the good work, girl!
Sofia
8 september, 2016 at 19:48Shit, vad jag känner igen mig både i ditt inlägg och kommentarerna.
Jag älskar att fota, få utlopp för min kreativitet och att blogga. Men tanken på att sluta har faktiskt smugit sig på flera gånger senaste tiden. Varför bloggar/instagrammar jag egentligen? Precis som Tina skrev så fick man så mycket mer respons för några år sedan. Fler kommentarer, mer samhörighet. Mer genuint. Med genuint tänker jag till exempel på instagram och alla dessa sfs. Det verkar ju funka, för de som kör med sfs har ofta många läsare/följare men jag tycker att det känns så opersonligt. Det känns inte äkta, man tipsar ju bara om någon annan för att den personen har tipsat om dig, inte för att du faktiskt gillar det den gör. Nä, det är inget för mig.
Sen känns det som att folk tröttnar så fort idag. Lägger du inte upp en bild på några dagar så tappar du följare oavsett hur fina bilder/bra inlägg du gör. Jag vill hellre känna mig nöjd med det jag publicerar än att göra det halvdant. Och då kanske det blir mer sällan. För jag har ju faktiskt ett heltidsjobb, familj och annat att göra också!
Trevlig kväll!
Tina
9 september, 2016 at 18:57Hej Maria
Jag tillhör inte heller jag den yngre generationen bloggare och kan i bland känna att det känns utmanande. Samtidigt så tror jag precis som Therese skriver nedan att vi kanske inte ska se oss som konkurrenter (det känns i och för sig som ett lite hårt ord…) utan snarare som komplement och en fin fortsättning… Det finns liksom något för oss alla.
Jag är tämligen pytteliten i jämförelse dessutom, hyllar läsarvård och tycker det ska bli jättekul att hitta dig:)
Tina
9 september, 2016 at 19:03Jag omfamnar verkligen den nya flamman av gemenskap som blossat upp i den milda hösten, och du finns med i min lista på tycker-om-och-vill-läsa-varje-dags-lista 🙂
kram Tina
Maria Björkman
9 september, 2016 at 19:26Och jag ska utforska dig Tina!
Karin
9 september, 2016 at 22:08Precis på pricken! Som vanligt är det “marknadsföring” och framför allt rätt kontakter och att ha börjat “i rätt tid” som är viktigast. Jag har arbetat som fastighetsmäklare i många år och det är faktiskt precis lika där. Många som började när konkurrensen var mindre kan glida fram på gamla meriter utan att egentligen var speciellt bra. Men som tur är kan man som konsument hitta ett nytt guldkorn här och där! Precis som jag hitta dig nu! Tack för intressant input här!
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:26Tack Karin! Ja visst är det så. Det är lite trist, när vissa glider och andra kämpar i bakgrunden. Kul att du tittade in!
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:27Ja eller hur! Lite som att gemenskap är det nya svarta! Kram Terese
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:29Sfs? Jag hänger inte med. haha..
Ja det är lite så inom många områden. Massproducerat vs hållbarhet. Jag satsar på att min blogg ska hamna i hållbarhetsfacket. Jag har aldrig haft något annat syfte med den heller egentligen. Jag gör på mitt sätt. Det blir bäst så.
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:30Eller hur! Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda!
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:31Tack!! Ja vi kör på vet ja! Och så låter vi de som är 20 någonting göra det de är bäst på. =)
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:34Ja det kan ju vara så olika det där. Vissa får kämpa hårdare än andra och det gäller ju timing osv. Många bloggar gör ju egentligen inte så påkostade inlägg men har massor av besökare ändå. År ut och år in vad de än gör.Men ja, man får fokusera på sitt eget.
Jag har lite struligt på sidan nu, tack för att du sa till!
Odds & Ends
10 september, 2016 at 00:39Du har helt rätt! Allt blir ju lite klarare när man tänker efter lite. För mig är de läsare jag har väldigt viktiga och att jag känner mig inspirerad när jag bloggar. Men ibland kommer de där dagarna när det känns extra tungt.
Jag kör på som vanligt och hoppas att gemenskapen i bloggvärlden piggar upp mig lite. Och det har den ju gjort! Så många fantastiska människor som skrivit angående mitt inlägg. En av dem är DU! Tack!